Smink

Dagarna har blivit långa under min semester när resan till München inte blev av. Många au pair kompisar åkte hem över julen och kände inte rikigt för att göra en så lång resa ensam.

Senaste dagarna har gått under schema vakna sent - äta mat - ta en promenad - sitta inne - gå och sova.

I min långtråkighet har jag tagit fram julklappen jag fick av pappa; en palett med ögonskuggor!

(Jag beställde och pappa betalade, hehe)

Eftersom jag har haft gott om tid har jag satsat stort och försökt mig på riktigt dramatiska looks.

Något enormt duktigt är jag inte ännu, men rikigt kul är det att pröva runt lite.

Måste påpeka att jag lämnade mascaran bort då jag knappast behöver öva på den punkten.

Ögonen är lite olika gjorda, själv tycker jag att vänster blev bättre. Fast det är säker bara jag själv som ser någon skillnad över huvud taget, haha!

Här är min bebis, Urban Decays Naked 2! Har hur länge som helst villa skaffa mig en ordentlig palett med kvalitativt bra färger, speciellt någon av Urban Decays har varit i siktet. Blev riktigt passligt till julen då jag inte är riktigt  förberedd ännu att lägga så där mycket pengar på smink.

Lüneburg by night

Har varit inte tagit alltför många steg ut ur huset på ett par en dagar, så bestämde mig att trampa in till stan idag kväll fast ingen var ledig för att träffas. Knäppte ett par en bilder på den vackra medeltida staden, mycket behagligare nu på kvällen då det rör sig inga människor alls på gatorna.

Måste nog säga att när det gäller utseende slår Lüneburg lilla ynkliga Karis när som helst.

Rathaus

Industrie-und-Handelskammer med sin präktga husgavel

Am Sande och St. Johanniskirche

Bara en av de otaliga smågränderna

Min jul i Tyskland

Julen har firats här i Tyskland i mysiga täcken. Igår då det var julafton var vi bla. på gudtjänst gjord för barn, åt, öppnade presenter som julgubben hämtade, samt lekte med leksakerna barnen fick.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förvänta mig gällande maten, men definitivt inte vad julmiddagen sist och slutligen bestod av. Jag tror att det flesta finnar känner igen hösslandet inför maten före julafton. Åtmintone hemma hos oss håller man på att skaffar mat och tillräder olika rätter i flera dagar innan den egentliga middagen.

Här var det inget hössel då middagen bestod av:

- Tre sorters korv (färska, från slakteriet)

- Kokt potatis

- Surkål

- Brunsås

- Bönsallad (?)

Förstå mig inte fel, det var inget fel på maten, riktigt god korv faktiskt. Kändes bara så konstigt när man är van vid att ha otaligt många olika sorters småplock.

I slutet på kvällen satt vi alla fem vuxna samt pojken och byggde ihop hans enorma LEGO grej han fick.
Oj söta öde det tog en stund eller två..

Mina hostföräldrar var åter igen värdens sötaste då de hade packat ihop flera småsaker åt mig, vilket betydde att även jag hade en liten hög med paket. Av dem fick jag:

-Ljus med Lüneburg motiv

- Tysk bok

- Nivea In-Shower Lotion

- Milka Oreo choklad

- En tölk Hugo (typ en slags skumppa)

- Presentkort till H&M

Dethär var verkligen mer än jag förväntade mig, så visste inte hur jag skulle vara när jag väl hade öppnat mina paket. Dessutom fick hela familjen (+ jag) ett "I love Berlin" pussel med en lapp på. Vi gör alla en resa till Berlin när vi har pusslat ihop pusslet som består av 1000 bitar. Schysstare hostföräldrar får man söka efter!

Hemmifrån skickade mamma ett pakert med sakerna nedan. En pyjamas, fejk Ullmax dräkt, Fazers chokladplatta, muschisockor och julgodis. Det har varit +9 grader här den senaste veckan, så dräkten lär jag inte behöva på en tid, haha. En sådann dräkt saknades veckorna då jag cyklade in till stan i -2 grader.

Tack mamsen!!

Pappa stod för en grej jag beställde online, joten kiiiitos iskä!

Pusslet med tusen bitar (bokstavligen) har vi hållit på med hela kvällen idag. Riktigt frustrerade men kul faktiskt!

Barnkalas och så vidare

Tjena hallo! Har blivit riktigt slö på att blogga. Börjar tappa lite ivern nu när det känns som om jag aldrig har något intressant att skriva om.

I veckan har det inte hänt så mycket mer än att vi har utvidgat vår au pair krets lite grann. Har fixat ihop en Facebook grupp för au pairerna i vår stad, så dit har det dykt upp lite nya ansikten. Riktigt trevligt att lära känna nytt folk, speciellt nu före julen då mångar åker bort för att fira jul hemma med sina 'riktiga' familjer.

På fredagen fyllde tösen fyra, och firade då sitt första barnkalas. Trots att barnen bara var fem sammanlagt och vi var flera vuxna på plats hade vi fullt upp att hålla reda på alla. Både av mig, sina vänner, sina föräldrar och av andra fick hon em hel hög med barbie saker då det var typ det ända on önskade sig. Denna dag gjorde att många ljuvliga barndomsminnen från ens egna födelsedagar dök upp. Ooh vad jag saknar tiden då födelsedagarna var en av årets bästa dagar..

Pysslas

Idag satt jag hela fömiddagen och pysslade ihop allt möjligt. Har paketerat en del julklapparoch flickans födelsedagspresent, samt pysslat ihop ett litet kort åt henne. Ett par paket och brev har jag även fått ihopfixat, borde ännu föra högen till poseten så skulle jag ha åtminstone det undanstökat.

Med barnen fortsatte pysslande på eftermiddagen i form av akrylfärger och penslar. Det slutade med att vi målade även på annat än bara på papper. I ena stunden målar barnen snällt tomma vessapappersrullar, och i andra är det istället den andras kläder, golvet och egna armar och ben..

Kortet till flickans 4-årsdag!

Dag nummer 100

Idag har jag varit här i exakt hudra dagar! Helt sjukt!

På lördagen åkte jag med Melissa, Helena och Chiara (ny i kretsen!) in till Hamburg för att turista lite. Vi deltog i en gratis "walking tour", med guidning och allt. Var riktigt super, skall definitivt delta i motsvarande i andra städer! Efteråt åt vi lite Currywurst och gick en sväng in till H&M, var jag köpte en långärmad, en tröja, samt en hög med smycken för 22€! Not bääd måste jag säga. Väl tillbaka framme i Lüneburg gick vi lite runt på julmarknaden och hamnade på nått vänster och vis in till en pub för lite mat och drinkar. Riktigt angenämt.

På söndagen träffade jag Melissa sista gången före hennes semster hemma i USA. Vi tog en lite längre promenad och pratade om allt mellan himmel och jord. Skall vara lite konstigt att inte ha henne här då hon är den jag umgås mest med av alla i gänget..

Idag slog vardagen sin hårda knytnäve i ansiktet. Jag sov dåligt (knappt alls), och den kommande fyra-åringen bråkade både på morgonen och på eftermiddagen. Lite annorlunda dag idag då pojken var hos en kompis, vilket gjorde att jag hade ordenligt med tid på dagen att uträtta ärenden i stan, samt att jag var på tumis med flickan på eftermiddagen. Helt mysigt egentligen då det händer sällan, dvs. de få minuterna som hon inte skrek eller grät (vi hade bla. en scen om att hon ville ha fyra pepparkakor istället för tre). Jobbade istället till lite över sex idag då det blev lite sent för hostmamma.

"Ausländer.."

Någonting hände nu imorse så känner mig tvungen att skriva ett inlägg.

Vart jag än rör mig hemmifrån så använder jag mig av cykel. Det är ytterst sällan jag går eller tar bussen, så cyklande är något jag är väldigt bekant med vid det här laget. Jag har inte kunna låta bli att märka hur alla cyklar här verkar ha röd baklampa på cykeln, alltså inte en reflex utan en lampa som faktiskt lyser. Hittils har jag trott att det bara för att tyska cyklarna är före de finska på den här punkten.

Cykeln jag använder är rätt gammal och saknar såväl fungerand framlampa och sån där baklampa som alla andra tycks ha. En helt medelmåtta cykel där hemma i Finland, rustad med alla obligatoriska reflexer.

Trots detta har jag fått flera arga kommentarer av främlingar då jag cyklat in till stan på kvällen i mörkret,, både av bilister, cyklister och fotgängare.

 "Ein LICHT wäre nicht so doof!"

"Pass auf! Man sieht Sie gar nicht!"

"Wo ist den Licht junge Dam?!"

Vilket fritt översatt låter i stilen med:

"En cykellampan vore inte så illa!"

"Akta! Man ser Er inte över huvudtaget!"

"Vart är cykellampan unge dam?!"

"Va fan är folks problem?!" Är precis vad jag har tänkt. "Det är väl mitt problem om jag kör utan lampa". 

Idag har det regnat hela morgonen, och det är redan helt mörkt ännu klockan åtta tiden, så sikten var inte den bästa. Efter att jag cyklat med flickan till dagis trampade jag hemmåt. När jag kurvade in på sista vägen kom en bil efter mig samma väg. Efter att jag vänt in på gården stannade bilen vid vår postlåda, och öppnade sitt fönstrer. Ut sticker ett huvud, en man i medelårsåldern (tror faktiskt att det är pappan till ett av barnen på tjejens dagis). Han börjar skrika åt mig hur jag "MÅSTE SKAFFA LAMPA". Han fortsätter i flera minuter om hur han inte såg mig i regnet och hur "FRUKTANSVÄRT FARLIGT" det är att köra utan, "SPECIELLT I DETTA MÖRKA REGNVÄDER". Jag blev så paff att jag inte visste riktigt vad jag skulle svara. Jag fick fram ett par "ursäkta" och "tack" när jag inte kom på något annat vettigt att säga på tyska. Karn var riktigt seriöst upprörd och fortsatt att upprepa sig själv om och om igen. 

När han var färdig svängde han bilen och fortsatte var han egentligen var påväg..

Där blev jag, stående i regnet, bra att inte munnen var på vidgavel så häpen som jag var.

Jag gick in och googlade upp Tysklands lagar gällande cyklar.

- Det är oblikatoriskt för varje cykel att vara berustad med fungerande framlampa. Under mörk tid måste den vara påtänd

- Röd baklampa är oblikatorisk på alla cyklar

Tydligen är framlampan oblikatorisk även i Finland då det är mörkt ute, men har aldrig hört en enda jävla kotte ens nämna saken, speciellt inte till en främling. Här har jag även blivit beodrad av en gammal dam på en gågata att leda cykeln eftersom det är tydligen förbjudet att cykla där mellan 10-18. Här är folk visst inte rädda för att rätta till andra folks beteende. Det kan hända att det är bara det att jag aldrig bott i en lite större stad förrut, men jag är helt chockad av att folk faktiskt öppnar munnen istället för att svära för sig själv och fortsätta vidare.

En bild på tösenjag tog under mina första veckor här på sin egna lilla cykel

Dagens & Lübecks julmarknad

Idag, så som igår och på fredagen var pojken hemma på dagen, likaså hostmamma. Orsaken till detta är att stackars pojke har fått lösss från skolan. Så vi har haft riktigt fullt upp med att få hans hår fritt från löss och äggen de lägger. Så lite annorlunda vardag har det alltså varit denhär veckan.

I morse träffades vi med Melissa, Helena, Camila och Daniel för att ta en kaffe inne i stan. Vi har ju ingen språkkurs längre, men vi tyckte det vore kul om vi skulle träffas på de gamla kursdagarna nu som då i alla fall.

Nu på kvällen blev jag ingen undantagsvis ensam med barnen då hostmamma åkte på teater in till Hamburg och pappan arbetar sent. Allting från kvällsmålet till godnattsagan gick igen ypperlgit, så nu sitter jag i vardagsrummet i väntan på att nåndera av föräldrarna skall komma hem. En gång har den yngre redan vaknat gråtande av en mardröm, hoppas att det förblir den ända gången. Man känner sig så hopplös när man inte kan göra så mycket annat än att vagga lillen i famnen när hon befinner sig i sånt tillstånd hon gör när hon vaknar. Tycker riktigt synd om henne, hon har tydligen vaknar gråtande de flesta nätter under senaste tiden..

Har inga vettiga bilder från idag, så bjuder på lite bilder från Lübecks julmarknad från söndags istället!

Ett Finland-stånd!! Tydligen har Kotka och Lübeck mycket samarbete sinnsemellan. 

Min väg in i au pair livet

Felicia och jag sitter i Felicias mammas bil påväg hem från Rilax i Bromarv. Det är en varm augustidag, och vi har hämtat något smått att äta och dricka från matbutiken inne i byn. I famnen har jag ett exemplar av Kyrkopressen som jag har plockat med mig från kassan. Trots många visningar och annonser på nätet har jag fortfarande inte hittat en lägenhet i Åbo , så i hopp om att hitta passliga alternativ bläddrar jag fram till sidan med annonserna och börjar söka under "hyres". Där, efter spalten i fråga, längst nere i höger hörn finns en liten annons på ett par meningar, ensam under "övrigt". 

"Au pair sökes till finlandssvensk-tysk familj i närheten av Hamburg."

Fyra månader senare har jag varit au pair i denna "finlandssvensk-tyska familj" i över tre månader (92 dagar för att vara exakt). Då jag läste upp annonsen för Felicia var hon helt övertygad om att jobbet passade perfekt. Jag tror inte på ödet men måste erkänna att ifrågavarande stund har min tro på den punkten aldrig varit svagare.

Under ABI-året hade nog alla tankarna på nästa läseår, vart man skulle söka in och om man skulle ta ett mellanår eller köra på till nästa stadie. Jag var helt övertygad om att jag ville ta ett mellanår, att jag inte var redo för att fortsätta studierna hemma i Finland efter sommaren. Jag lekte med ideér om att jobba i Australien (working holiday), jobba in pengar på K-supermaket och att ta ett fjärde gymnasieår i Tyskland. Jag slopade fort ideén med fjärde gymnasieåret när jag insåg hur mycket det skulle kosta mig. Australien och Nya Zeeland kändes långt borta och jobbigt, så den idéen glömde jag efter att jag läste lite mer om vad som skulle krävas för att uppfylla ett mellanår i den stilen. Efter lite eftertanke började jag även misstänka att jag inte skulle klara av att lägga varor på hyllorna i nio månader. Termen "Au pair" började ploppa upp här som där, bla. Kia pratade om det då hon visste tidigt att det var vad hon ville göra hösten 2014, och desto mer jag hörde om det, desto bättre lät ett sånt alternativ. I ärlighetens namn kollade jag faktiskt runt en del organisationer och familjer samt googlade om vad det innebär att vara au pair, bara sådär på skoj. Det blev inga seriösa planer då jag insåg att jag inte hade någon som helst duglig erfarenhet av att vakta barn. Det bästa jag kom på när jag försökte komma på meriter var ett veckoslutsläger för barn i lågstadieåldern då jag var 16 år. Inte så mycket att skryta med, det var inte en merit som skulle öppna dörrarna till en organisation, och att åka utan kändes då mycket svårt. Tiden gick och snart var studentskrivningarna över. Inte länge så hade vi mössorna på våra huvuden och sommaren var redan där. I detta skede hade jag nog gett upp hoppet om ett spännande mellanår, "sånt borde ha varit planerat för länge sedan" var vad jag tänkte. "Det är för sent nu".

"sånt borde ha varit planerat för länge sedan"

Planen var att fortsätta studera om jag blev intagen till en skola, och om inte, be om att få arbeta på matbutiken som jag jobbat på fyra sommrar i rad. Resultaterna från inträdesproverna publicerades i juli och jag kom in på Åbo Akademis linje på miljöbiologi, så jag var bombsäker på att jag skulle vara Åbobo från och med hösten 2014. 

Att hitta en lägenhet inne i Åbo med en hyra på max 500€ visade sig vara svårare än tänkt. Om jag kommer rätt ihåg var jag åtminstone fyra gånger in till Åbo med tåg på flera olika visningar, men det var helt hopplöst. Till en visning dök det lätt upp 15-30 intresserade, så ni kan gissa hur muntert det hela kändes. Skolstarten närmade sig med stormsteg och jag var lätt sagt stressad över att hamna pendla om jag inte hittade en bostad i tid.

Den där annonsen i Kyrkopressen kunde inte ha kommit passligare. Tror inte att det skulle ha funnits en enda jädrans stund som skulle ha varit mer passande för dendär annonsen att dyka upp. Bort från allt det där som hade med lägenheter och studier att göra, buffa upp det hela med ett år och börja om igen med ny studiemotivation och livserfarenheter rikare. Trots alla dessa härliga tankar kändes det inte ännu som något realistiskt. Om det inte vore för Felicia är jag inte säker på att jag skulle vara här idag och inte i Åbo. Felicia hade då hon också planer på att bo detta år i närheten av Hamburg, så hon övertygade mig om att höra av mig till familjen, om inte annars, så ens på skoj. Var ju inte helt emot ideén själv, men tror jag behövde en liten knuff i rätt riktning. Så det var det jag gjorde, skickade ett e-mail till adressen och efter ett par utbytta ord digitalt pratades vi vid via Skype.

Nästa vecka ringde kvinnan som idag är min hostmamma och meddelade att de hade beslutat sig med hostpappa att de gärna ville ha mig som au pair om jag fortfarande var intresserad. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta bankade då jag såg det främmande nummret på telefonens display innan jag svarade. Jag var inte säker på om det skulle vara samtalet jag hoppades på eller en person med en lägenhet till erbjuda (lade upp en annons på tori.fi och en del kontaktade mig faktiskt, dock med lägenheter utanför min prisklass eller annars opassande). Jag kommer ihåg att jag var hos pappa och svarade i telefonen utomhus i det varma sommarvädret. Jag kommer ihåg hur glädjen spreds i kroppen och hur jag bara hoppade och skrek utav den glädjen när vi avslutade samtalet. Felicia var den första jag ringde, sen ringde jag till mamma. Stackarn började nästan gråta på sin matpaus på jobbet när jag berättade nyheterna för henne. Hon försökte övertyga mig om att det var för att hon var så glad för min skull, "jag vet hur mycket du vill det här" kommer jag ihåg att hon sa, men har en aning av att det låg något nog annat där bakom. Medan jag pratade med mamma i telefonen såg jag hur pappas bil kurvade upp på gården, och sa till mamma att vi pratar mer om allt sen. Pappa tog allt hundra gånger lugnare än mamma och var mest bara stolt för att jag hade fattat detta beslut och konstaterade bara att "mä tiedän että sä pärjäät".

Så blev det. Jag anmälde mig frånvarande läseåret 2014-2015 på Akademin i Åbo och bokade flygbiljetterna. Flyget lyfte 6.9.2014 på kvällen efter att jag tidigare på dagen packat det sista och tagit avsked från en del hemma, och resten; mamma, Sani och Miki på flygplatsen. Det hade varit lite ledsamt att ta avsked till alla som står nära där hemma, men i riktigt ordentligt gråt bört jag ihop när jag kramade Sani hejdå. Jag kramade först Miki och flyttade mig sedan vidare till Sani vars ögon redan var helt fyllda med tårar. Efter att jag kramat mamma kramade jag Sani ännu en sista gång tror jag. Fan nu i denna stund som jag tänker på just det där ögonblicket faller det tårar ner för kinderna. Hon är min äkta andra hälft vars plats ekar tomt medan jag är här utan henne. Från säkerhetskontrollen fortsatte jag inte ensam utan med min hostpappa och de två barnen, vilket gjorde saken lite lättare. När jag väl satt inne i flygplanet i väntan på att lämna Finland läste jag brevet Felicia skrev åt mig, och brast i storgråt nummer två.

Som sagt har jag idag varit här idag i 92 dagar och har just lagt mer tid på detta inlägg än jag vågar erkänna. Fast jag är glad att jag skrev det, kommer att vara kul att läsa det nångång i framtiden. Har inte ångrat en dag mitt beslut att komma hit. Jag har haft både bra och dåliga stunder här men ångrar inte en enda minut jag spenderat här. Dessa tre månader har redan gett mig så mycket och jag vet redan hur ont det kommer att ta att lämna allting här bakom mig den 30 Maj 2015. Jag har sex månader kvar och kommer att njuta av dem till fyllo. Vet redan att jag kommer att lämna detta kapitel i mitt liv som en självständigare, mognare och starkare individ, hoppeligen med händerna fulla med studiemotivation inför nästa höst!

Bilder från veckan

Hoksade att jag inte har bloggat unbder hela vecka så skall lägga in lite bilder.

Igår bakades det julkex då pojken var hemma hela dagen pga. lössmittan.
Alla var superenkla och dessutom fruktansvärt goda!

Den yngsta i farten med bakande

På tisdagen hade vi vår sista kursdag! Fortsättningskursen börjar först i mitten av februari

Alla hade en liten minipresentation om sitt land de sista lektionerna

En dag blev det makaroniröra; pasta, stekt maletkött och majs.

Maten på Vapiano på lördagen i Bremen

Julkalendern som hostmamma har pysslat ihop åt mig! Hur gullig får man vara? Både jag och barnen fick en låda var med 24 stycken minipaket som julkalender! Hittils har jag balnd annat fått pepparkaksformar, tic tacs, jultepåsar mm.

Nikolaustag

Medan alla hemma i Finland har firat självständighetsdag har vi här i Tyskland haft Nikolausdag. Igår kväll har alla landets barnfamiljer (vårt inkluderat) suttit och putsat sina stövlar. I natt har Nikolaus fyllt våra, alltså även mina (!!) stövlar med godis och andra roliga småsaker. Så grejen är alltså att man skall putsa stövlarna så bra som möjligt så lägger Nikolaus mycket sötsaker och leksaker i dina stövlar. Stövlarna skall vara placerade utanför ditt sovrum. Tycker att det kan lite jämföras med vår lillajul, vilket de sen inte firar här alls.

Villkorligt skall man lämna något att äta till gubben, vilket barnen gjorde.

Våra stövlar och tallriken till Nikolaus

Vad mina stövlar var fyllda med imorse!

Idag blev jag alltså väckt av den ivrigaste treåringen någonsin halv nio tiden. "JANNI DU MÅST NU KOMA NIKOLAUS HA LÄMNA GODIS I DINA STÖVLAR".

Vi hade en riktigt mysig morgon då barnen var helt i extas över godisen och de få leksaker de fått.

Senare på dagen gick vi ett varv ut till stan och gick lite omkring på julmarknaden. Tusan så det var folk!

Där mötte vi också självaste Nikolaus!

Fråga inte hur Nikolaus sklijer sig från julgubben för det vet jag inte.
Tydligen så är Nikolaus faktiskt ett helgon som har gett influens till dagens julgubbe.
Sen har jag ännu mindre aning om hur stövlarna kommer in i bilden..

Nu på kvällen var vi ännu på en volleybollmatch allihopa. Hade inte så höga förväntningar då jag inte är något störta fan av sporten precis. Blev positivt överraskad av stämningen dock! Går inte riktigt att förklara trovärdigt hur kul det sen egentligen var tack vare stämningen, men det var det verkligen!

Imorgon bär det iväg till Lübecks julmarknad! Där skall vi även träffa hostpappas syster. Riktigt roligt att få se lite andra tyska städer utan att behöva lägga ner halva månadspengen på en resa!