Min väg in i au pair livet

Felicia och jag sitter i Felicias mammas bil påväg hem från Rilax i Bromarv. Det är en varm augustidag, och vi har hämtat något smått att äta och dricka från matbutiken inne i byn. I famnen har jag ett exemplar av Kyrkopressen som jag har plockat med mig från kassan. Trots många visningar och annonser på nätet har jag fortfarande inte hittat en lägenhet i Åbo , så i hopp om att hitta passliga alternativ bläddrar jag fram till sidan med annonserna och börjar söka under "hyres". Där, efter spalten i fråga, längst nere i höger hörn finns en liten annons på ett par meningar, ensam under "övrigt". 

"Au pair sökes till finlandssvensk-tysk familj i närheten av Hamburg."

Fyra månader senare har jag varit au pair i denna "finlandssvensk-tyska familj" i över tre månader (92 dagar för att vara exakt). Då jag läste upp annonsen för Felicia var hon helt övertygad om att jobbet passade perfekt. Jag tror inte på ödet men måste erkänna att ifrågavarande stund har min tro på den punkten aldrig varit svagare.

Under ABI-året hade nog alla tankarna på nästa läseår, vart man skulle söka in och om man skulle ta ett mellanår eller köra på till nästa stadie. Jag var helt övertygad om att jag ville ta ett mellanår, att jag inte var redo för att fortsätta studierna hemma i Finland efter sommaren. Jag lekte med ideér om att jobba i Australien (working holiday), jobba in pengar på K-supermaket och att ta ett fjärde gymnasieår i Tyskland. Jag slopade fort ideén med fjärde gymnasieåret när jag insåg hur mycket det skulle kosta mig. Australien och Nya Zeeland kändes långt borta och jobbigt, så den idéen glömde jag efter att jag läste lite mer om vad som skulle krävas för att uppfylla ett mellanår i den stilen. Efter lite eftertanke började jag även misstänka att jag inte skulle klara av att lägga varor på hyllorna i nio månader. Termen "Au pair" började ploppa upp här som där, bla. Kia pratade om det då hon visste tidigt att det var vad hon ville göra hösten 2014, och desto mer jag hörde om det, desto bättre lät ett sånt alternativ. I ärlighetens namn kollade jag faktiskt runt en del organisationer och familjer samt googlade om vad det innebär att vara au pair, bara sådär på skoj. Det blev inga seriösa planer då jag insåg att jag inte hade någon som helst duglig erfarenhet av att vakta barn. Det bästa jag kom på när jag försökte komma på meriter var ett veckoslutsläger för barn i lågstadieåldern då jag var 16 år. Inte så mycket att skryta med, det var inte en merit som skulle öppna dörrarna till en organisation, och att åka utan kändes då mycket svårt. Tiden gick och snart var studentskrivningarna över. Inte länge så hade vi mössorna på våra huvuden och sommaren var redan där. I detta skede hade jag nog gett upp hoppet om ett spännande mellanår, "sånt borde ha varit planerat för länge sedan" var vad jag tänkte. "Det är för sent nu".

"sånt borde ha varit planerat för länge sedan"

Planen var att fortsätta studera om jag blev intagen till en skola, och om inte, be om att få arbeta på matbutiken som jag jobbat på fyra sommrar i rad. Resultaterna från inträdesproverna publicerades i juli och jag kom in på Åbo Akademis linje på miljöbiologi, så jag var bombsäker på att jag skulle vara Åbobo från och med hösten 2014. 

Att hitta en lägenhet inne i Åbo med en hyra på max 500€ visade sig vara svårare än tänkt. Om jag kommer rätt ihåg var jag åtminstone fyra gånger in till Åbo med tåg på flera olika visningar, men det var helt hopplöst. Till en visning dök det lätt upp 15-30 intresserade, så ni kan gissa hur muntert det hela kändes. Skolstarten närmade sig med stormsteg och jag var lätt sagt stressad över att hamna pendla om jag inte hittade en bostad i tid.

Den där annonsen i Kyrkopressen kunde inte ha kommit passligare. Tror inte att det skulle ha funnits en enda jädrans stund som skulle ha varit mer passande för dendär annonsen att dyka upp. Bort från allt det där som hade med lägenheter och studier att göra, buffa upp det hela med ett år och börja om igen med ny studiemotivation och livserfarenheter rikare. Trots alla dessa härliga tankar kändes det inte ännu som något realistiskt. Om det inte vore för Felicia är jag inte säker på att jag skulle vara här idag och inte i Åbo. Felicia hade då hon också planer på att bo detta år i närheten av Hamburg, så hon övertygade mig om att höra av mig till familjen, om inte annars, så ens på skoj. Var ju inte helt emot ideén själv, men tror jag behövde en liten knuff i rätt riktning. Så det var det jag gjorde, skickade ett e-mail till adressen och efter ett par utbytta ord digitalt pratades vi vid via Skype.

Nästa vecka ringde kvinnan som idag är min hostmamma och meddelade att de hade beslutat sig med hostpappa att de gärna ville ha mig som au pair om jag fortfarande var intresserad. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta bankade då jag såg det främmande nummret på telefonens display innan jag svarade. Jag var inte säker på om det skulle vara samtalet jag hoppades på eller en person med en lägenhet till erbjuda (lade upp en annons på tori.fi och en del kontaktade mig faktiskt, dock med lägenheter utanför min prisklass eller annars opassande). Jag kommer ihåg att jag var hos pappa och svarade i telefonen utomhus i det varma sommarvädret. Jag kommer ihåg hur glädjen spreds i kroppen och hur jag bara hoppade och skrek utav den glädjen när vi avslutade samtalet. Felicia var den första jag ringde, sen ringde jag till mamma. Stackarn började nästan gråta på sin matpaus på jobbet när jag berättade nyheterna för henne. Hon försökte övertyga mig om att det var för att hon var så glad för min skull, "jag vet hur mycket du vill det här" kommer jag ihåg att hon sa, men har en aning av att det låg något nog annat där bakom. Medan jag pratade med mamma i telefonen såg jag hur pappas bil kurvade upp på gården, och sa till mamma att vi pratar mer om allt sen. Pappa tog allt hundra gånger lugnare än mamma och var mest bara stolt för att jag hade fattat detta beslut och konstaterade bara att "mä tiedän että sä pärjäät".

Så blev det. Jag anmälde mig frånvarande läseåret 2014-2015 på Akademin i Åbo och bokade flygbiljetterna. Flyget lyfte 6.9.2014 på kvällen efter att jag tidigare på dagen packat det sista och tagit avsked från en del hemma, och resten; mamma, Sani och Miki på flygplatsen. Det hade varit lite ledsamt att ta avsked till alla som står nära där hemma, men i riktigt ordentligt gråt bört jag ihop när jag kramade Sani hejdå. Jag kramade först Miki och flyttade mig sedan vidare till Sani vars ögon redan var helt fyllda med tårar. Efter att jag kramat mamma kramade jag Sani ännu en sista gång tror jag. Fan nu i denna stund som jag tänker på just det där ögonblicket faller det tårar ner för kinderna. Hon är min äkta andra hälft vars plats ekar tomt medan jag är här utan henne. Från säkerhetskontrollen fortsatte jag inte ensam utan med min hostpappa och de två barnen, vilket gjorde saken lite lättare. När jag väl satt inne i flygplanet i väntan på att lämna Finland läste jag brevet Felicia skrev åt mig, och brast i storgråt nummer två.

Som sagt har jag idag varit här idag i 92 dagar och har just lagt mer tid på detta inlägg än jag vågar erkänna. Fast jag är glad att jag skrev det, kommer att vara kul att läsa det nångång i framtiden. Har inte ångrat en dag mitt beslut att komma hit. Jag har haft både bra och dåliga stunder här men ångrar inte en enda minut jag spenderat här. Dessa tre månader har redan gett mig så mycket och jag vet redan hur ont det kommer att ta att lämna allting här bakom mig den 30 Maj 2015. Jag har sex månader kvar och kommer att njuta av dem till fyllo. Vet redan att jag kommer att lämna detta kapitel i mitt liv som en självständigare, mognare och starkare individ, hoppeligen med händerna fulla med studiemotivation inför nästa höst!