Den sjätte September 2014, 238 dagar sedan, satt jag i flyget påväg till Hamburg för att stanna i Tyskland de kommande nio månaderna. Jag satt på ett plan påväg mot det okända, bort från allt det bekväma. Jag skulle bo med främmande människor, på en främmande ort i ett främmande land långt borta hemmifrån, var man pratade ett språk jag inte behärskade, utan någon som helst kontakt till en social krets. Det var lätt sagt skrämmande. Åtta månader senare, kunde jag inte vara gladare över mitt beslut att spontant dyka ner i djupet av det okända istället för att stanna i min lilla bubbla av bekvämhet.
Eftersom mitt beslut att resa hit var relativt spontant hade jag inte stora föreställningar hur det skulle bli när jag äntligen var här. Min största farhåga var att förbli ensam. Jag var rädd för att jag inte skulle träffa folk, för att mitt liv skulle kretsa runt att barnvakta och att sitta inne på mitt rum, ensam. Jag hade nog inte förstått i hur stor grej jag hade kastat mig förrän jag kom hit. Den första veckan hade jag ett par en gråtutbrott, och funderade på vad fan jag hade gett mig in på. Jag var lixom en ensam pusselbit, riven loss från pusslet hemma i Karis var jag hade en plats och en roll, kastad istället utanpå ett helt främmande pussel, ett pussel var jag inte hade någon plats, ett pussel var mina sidor inte matchde de omgivande pusselbitarnas sidor.
Exakt så kände jag mig. Som om någon plockat upp mig från min miljö och kastat ner mig någonstans jag inte alls hörde hemma.
Som tur hade jag turen att få de bästa hostföräldrarna man kan tänka sig. Jag är deras tredje au pair, så de visste hur man kan känna sig i min situation. Egentligen var jag den fjärde au pairen, då en ifjol åkte hem pga. hemlängtan efter en månad. Jag tror att mina hostföräldrar var kanske därför lite ängsliga över att jag inte skulle trivas, så de lade faktiskt mycket energi på att jag skulle göra det. Enda sedan första dagen har jag blivit behandlad som en familjemedlem, och blir alltid medfrågad då familjen har planer. Ni kan inte ana hur tackasam jag är för att de är så härliga som de är, har hört en del mindre trevliga berättelser, bla en om en hostmamma som sa åt sin au pair att "du har en egen TV i ditt rum" då han satt i vardagsrummet med barnen på sin fritid.
"Allting ordnade sig, jag hittade kontakter, jag skapade en krets."
Denna upplevelse har gett mig så mycket. Jag blev tvingad att anpassa mig om och om igen i nya situationer, jag var tvungen att prata tyska, tvungen att vara social och utåtriktad. Jag fick genast kompisar från tyskakursen, de var alla au pairer, och därför alla lika desperata efter umgänge. Det blev en vana att efter varje lektion gå på kaffe till stan med några från gruppen, vilket var otroligt givande, fast det bara var två gånger i veckan. Snabbt fixade vi ihop en facebookchat var vi höll kontakt och bestämde träffar. Redan efter några veckor på kursen åkte jag iväg med Daniel och Diana till Berlin. I något skede tog Dianas föregångare en handfull av oss med sig till Reeperbahn för att visa oss runt. Allting ordnade sig, jag hittade kontakter, jag skapade en krets.
Trots att jag inte träffas regelbundet med någon från den "ursprungliga kretsen"; Melissa, Daniel, Natalia, Igor, Diana, Yuxin, Camila eller Valeriia så gör det ingenting. Helena kom in i något skede, och Chiara hittade oss via facebook. Någonstans vid årsskiftet upptäckte jag facebookgruppen Hamburg Au Pairs, vilket styrde mig och Melissa till en au pair meet-up. Därifrån fick jag en hel massa nya bekannta, och tack vare detta har jag var och varannat veckoslut åkt upp till Hamburg för att festa med personer från just den där kvällen, plus många fler!
Om just du överväger att bli au pair, men är rädd att ta steget, råder jag dig att sluta ögonen, hålla i näsan och bara hoppa. Det är så värt det, jag har sett Tyskland på ett sätt som jag aldrig skulle ha kunnat se genom en resa hit. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har upplevt tyskland. Jag har ätit Currywurst på Reeperbahn, lärt mig att när man skålar ser man alla tur och ordning i ögonen, åkat pulka uppe i bergen vid Schwarztwald, skrikit Alaaf! på Kölner Karnivalen under Fasching, dansat och sjungit till Helene Fischer på krog, lärt mig att dricka öl, upptäckt det strålande konceptet med Schorle, gått med en lyckta och sjungit med i en Laternumzug, åkt på Autobahn 200km/h, ätit Schmalztkuchen på julmarknader samt kommit underfund med genom erfarenhet att tyskarna älskar att uppehålla ordning.
Något annat kul som detta året har fört med dig är hur tyskan har påverkat min svenska. Jag använder ord som lustig och begeistrad, och då jag vill instämma tvingar jag mig själv att inte säga "Bestämmt!" då jag tänker på ordet "Bestimmt!". Här om dagen kom jag på mig själv att kalla killen "snäll" då jag menade snabb (Schnell = snabb). Desstutom kämpar jag med att hitta en bra motsvarighet till Verabreden/Verabredung, störande.
All in all, så känner jag att min vistelse här har gett mig massor, och jag skulle inte byta mitt "år" här mot någonting i världen. Är så glad över att jag tog en paus efter 12 år på skolbänken, och såg världen från en annan synvinkel. Det är mig vollig egal (spelar ingen roll) vilket mellanår det är just du i denna stund överväger, jag råder dig om att ta chansen när du har den. Klart att man kan ta ett mellanår nu senare också, men nu bor ni ännu hemma och har inga lägenheter eller påbörjade studier att fundera på. Åtminstone jag börjar på Åbo i höst efter detta mellanår snäppet självständigare, självsäkrare, socialare och med mera ork för studier än ifjol. Studielivet rymmer igenstans, det hinner vänta.
