Sinä olet minun siskoni

Tänkte dra ihop ett inlägg på några rader då uppdateringen har varit lite knaper här på bloggen. På lördagen drog de tre musketörerna Felicia, Amanda och Janni en utekväll i ettan, var vi senare träffade Sedde också. Vad som skulle bli en lugn kväll för att bara gå ut och dansa blev som vanligt inte så lugn. Man skall nog aldrig säga att man skall ta en lugn kväll, för just de kvällarna blir värst.

Igår var det söndag, och jag skjutsade min käraste syster till en fest fast hon har jobb idag då det är måndag. I sådanna stunder känner jag mig hur gammal som helst, skulle aldrig tänka mig göra det ifall jag skulle ha jobb dagen efter. Själv har jag ledig både idag och i morgon, då jag jobbar hela veckoslutet, så blir knappast någon regatta för min del.

Annars är det på onsdagen 1.7, och jag kommer att få mina nycklar till lägenheten då!

Håller på att slipa ett gammal bor som jag sedan tänker måla, som jag hoppas att kan bli mitt matbord i lägenheten. Hoppas bara innerligt att bordet ryms i mitt lilla kök, och att jag inte har gjort allt jobb i onödan då allt är klart.

Smeksiga selfies utan smink

Bordet jag jobbar med, kolla skillnaden slipandet gör!

Jussi 2015

Här kommer bilder från midsommaren lite för sent. I år bestämde jag mig för att dra en lugn midsommar omringad av min familj på mitt favoritställe på jorden, stugan. Eftersom jag inte har alltför många chanser att tillbringa veckoslut där denna sommar pga. jobbet var detta absolut det bästa beslutet jag gjort på länge.

 Vår stuga vilar på 7km från Fiskars vid en relativt stor sjös strand, utan ström eller rinnande vatten. Det är endast en handfull med stugor som faktiskt används i närheten, och stället är härligt rofyllt och lugnt. Det värsta och det bästa med att ha en stuga utan elektrisitet är att man inte får sin telefon laddad, därför är man tvungen att ha de alla avstängda då man inte använder dem. Förr kändes detta bara jobbigt, men har äntligen insett att det är jävligt skönt att ha en orsak att stänga ut yttre världen.

Under midsommaren har vi hunnit bada bastu, simmat i allt för kallt vatten, äti bra, korka alkohol, kytta efter båttjuvar, fiska, åka båt i ösregn och en massa andra stuggrejer. Vet inte när jag senast har haft så roligt med min mamma, har ju trots allt inte hunnit vara hos henne nåt mycket under dessa tre veckor jag har varit tillbaka i Finland.

Efter att vi drog upp näten i ösregn smakade muikkorna bra i pannan!

Sju stycken fina

Slutkörd

Min andra officiella kassatur överstökad och det känns som om jag inte orkar mer. Skulle så mycket hellre stanna på gamla goa teolliset var jag inte är ny och var jag vet vad jag gör och inte måste fråga jämt. Sen har jag alltför höga krav på mig själv och tar det alltför hårt då jag gör någonting fel.

Förrutom att jobbet känns tungt så tynger andra greijer, bla. båten på stugan har blivit stulen såhär passligt till midsommar och har en massa skit jag borde ta hand om här hemma.

Att en sådann munter uppdatering! För att lätta upp inlägget bjuder jag på en en bild på mig som fem åring. Kommer ännu hur levande som helst ihåg hur jag älskade dendär jeanskjolen. Hur kul vore det inte om ens största problem vore att tröjan som mamma vill at man skall ha på sticks igen.

Mökkeilyä ja länkkärimeininkiä

Förra veckoslutet deltog vi med ett gäng brudar i Karis hjärns pubrunda, och efter alltför många ölstopp avslutade vi rundan på Serendi. Kvällen var helt super, fast det got a little out of hand på alkoholfronten. Som tema hade vi vilda västern, och eftersom jag inte hade en cowboyhatt for jag som indian. LIet kyligt med klänning blev det kanske, men som tur hjälpte ölen till på den punkten!

På lördagkväll åkte Miki och jag ner till stugan för att stanna där en natt. Kan inte konstatera annat än att vår stuga är mitt favoritställe på jorden. Det finns inget som slår stugliv!

Fiilisen dagen efter..

Jag har en lägenhet!!!

Ja-a gott folk, nu är det officiellt! Nycklarna har jag inte än, men kontraktet har vi skrivit under!

Sådär 2-3km från Åbos centrum i en liten hydda på 33 kvadrat kommer jag att bo från och med hösten.

Kan inte förstå att det är sant! Jag är absolut dökär i bostaden, det finns ett klädrum som rymmer alla mina kläder, ett såpass stort kök att den rymmer ett litet köksbord, nya och fina ytor, alkov, härligt golv och tammefan DISKMASKIN!

Obeskrivligt skönt att äntligen ha det här med lägenhet på det klara. Ville inte uppleva ångesten i samma skala som den var ifjol då jag sökte lägenhete förrän jag visste att jag skulle befinna mig i Tyskland istället för Åbo den hösten.

 Önskar att jag hade hade bättre bilder, men de får komma senare!

Wo bin ich gewesen?

Halloj!

Har inte publicera ett enda inlägg sedan jag kom hem från Tyskland, och nu har det ju nästan gått två veckor sedan det hände. Tänkte att jag passar på att skriva ner lite hur mina fiilisar var förrän jag hinner glömma.

Fotoboken som jag skulle ge som avskedspresent hann inte komma dagen jag åkte iväg, utan kom dagen efter. Annars skulle det inte ha varit så farligt, men kändes lite pinsamt då jag var tvungen att begära dem att skicka räkningen åt mig från postpaketet. Fast nåjaa, shit happends, världen går inte under fast de fick se priset. Man har ju glömt prislappar på presenter förrut.

Mina hostföräldrars avskedspresent till mig var en väska med Lüneburgs vattentorn på, och en massa saker innuti den. I den låg bla. teckningar från barnen, låda med Kindergodis, Lüneburg karameller, bratwurst, curryketchup, teposar av teet vi brukade dricka till kvällsmål, ett kort med vacker text, en Kohlrabbi (en typ av kål alltså. För att jag är dökär i smaken, och den inte är så vanlig här) och bodylotion från Nivea.

Avskeden var jättejobbig. När jag började läsa kortet hostmamma hade skrivit kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Hade planerat att inte gråta framför barnen, speciellt pojken, för han kan vara lite känslig, men det gick inte så bra. Efter att jag skärpt mig en aning satte jag mig i bilen med hostmamma. Utanför securitychecken på flygfältet rullade det tårar ner för bådas kinder igen då vi kramades hejdå. Sedan fick jag känna mig totaldum där jag sen stod ensam hulkande och rödgråten i securitycheckskön.

Gud vad jag älskar min tyska familj. Känns som en evighet sedan jag andades tysk luft, och jag saknar speciellt barnen något fruktansvärt ♥

Trots det jobbiga avskedet var det nog något euforiskt med att få komma hem till sitt hemland. Jag log som en idiot när vi började landningen och jag såg distansten mellan mig och ländet jag älskar mest minska.

När jag väl landade och väntade på min andra kappsäck bleknade mitt leende ganska hastigt bort. Dagen jag landade var dagen då alla skolor hade sin avslutning, och vi skulle ut och festa ner till Ettan med hela gänget (förutom Kia såklart som fortfarande är i England). Min andra kappsäck med allt mitt smink kom aldrig. Den hade dessa jävlarna lämnat i Hamburg. 

Felicia väntade på mig i terminalen, och därifrån körde vi rakt till henne för att jag skulle kunna duscha och laga mig klar (med hennes smink), varefter jag sprang snabbt via pappa, och sedan sprang jag upp till Sofia för att förfesta sesådär 30min, för att sedan åka vidare till Ekenäs.Trots kappsäcksdramat blev det en helt super festkväll med flickorna på Ettan. Kunde nog inte ha valt en bättre dag att komma hem, träffade så många saknade bekanta!

Efter korgvällen sov jag över hos Felicia, och först dagen efter hade jag tid att packa upp och åka till mamma för att krama henne. Det här med prioriteter gott folk, haha!