Jag har en lägenhet!!!

Ja-a gott folk, nu är det officiellt! Nycklarna har jag inte än, men kontraktet har vi skrivit under!

Sådär 2-3km från Åbos centrum i en liten hydda på 33 kvadrat kommer jag att bo från och med hösten.

Kan inte förstå att det är sant! Jag är absolut dökär i bostaden, det finns ett klädrum som rymmer alla mina kläder, ett såpass stort kök att den rymmer ett litet köksbord, nya och fina ytor, alkov, härligt golv och tammefan DISKMASKIN!

Obeskrivligt skönt att äntligen ha det här med lägenhet på det klara. Ville inte uppleva ångesten i samma skala som den var ifjol då jag sökte lägenhete förrän jag visste att jag skulle befinna mig i Tyskland istället för Åbo den hösten.

 Önskar att jag hade hade bättre bilder, men de får komma senare!

Wo bin ich gewesen?

Halloj!

Har inte publicera ett enda inlägg sedan jag kom hem från Tyskland, och nu har det ju nästan gått två veckor sedan det hände. Tänkte att jag passar på att skriva ner lite hur mina fiilisar var förrän jag hinner glömma.

Fotoboken som jag skulle ge som avskedspresent hann inte komma dagen jag åkte iväg, utan kom dagen efter. Annars skulle det inte ha varit så farligt, men kändes lite pinsamt då jag var tvungen att begära dem att skicka räkningen åt mig från postpaketet. Fast nåjaa, shit happends, världen går inte under fast de fick se priset. Man har ju glömt prislappar på presenter förrut.

Mina hostföräldrars avskedspresent till mig var en väska med Lüneburgs vattentorn på, och en massa saker innuti den. I den låg bla. teckningar från barnen, låda med Kindergodis, Lüneburg karameller, bratwurst, curryketchup, teposar av teet vi brukade dricka till kvällsmål, ett kort med vacker text, en Kohlrabbi (en typ av kål alltså. För att jag är dökär i smaken, och den inte är så vanlig här) och bodylotion från Nivea.

Avskeden var jättejobbig. När jag började läsa kortet hostmamma hade skrivit kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Hade planerat att inte gråta framför barnen, speciellt pojken, för han kan vara lite känslig, men det gick inte så bra. Efter att jag skärpt mig en aning satte jag mig i bilen med hostmamma. Utanför securitychecken på flygfältet rullade det tårar ner för bådas kinder igen då vi kramades hejdå. Sedan fick jag känna mig totaldum där jag sen stod ensam hulkande och rödgråten i securitycheckskön.

Gud vad jag älskar min tyska familj. Känns som en evighet sedan jag andades tysk luft, och jag saknar speciellt barnen något fruktansvärt ♥

Trots det jobbiga avskedet var det nog något euforiskt med att få komma hem till sitt hemland. Jag log som en idiot när vi började landningen och jag såg distansten mellan mig och ländet jag älskar mest minska.

När jag väl landade och väntade på min andra kappsäck bleknade mitt leende ganska hastigt bort. Dagen jag landade var dagen då alla skolor hade sin avslutning, och vi skulle ut och festa ner till Ettan med hela gänget (förutom Kia såklart som fortfarande är i England). Min andra kappsäck med allt mitt smink kom aldrig. Den hade dessa jävlarna lämnat i Hamburg. 

Felicia väntade på mig i terminalen, och därifrån körde vi rakt till henne för att jag skulle kunna duscha och laga mig klar (med hennes smink), varefter jag sprang snabbt via pappa, och sedan sprang jag upp till Sofia för att förfesta sesådär 30min, för att sedan åka vidare till Ekenäs.Trots kappsäcksdramat blev det en helt super festkväll med flickorna på Ettan. Kunde nog inte ha valt en bättre dag att komma hem, träffade så många saknade bekanta!

Efter korgvällen sov jag över hos Felicia, och först dagen efter hade jag tid att packa upp och åka till mamma för att krama henne. Det här med prioriteter gott folk, haha!

Meine letze Tage in Deutschland

Hjälp! Det är redan torsdag, om två dagar åker jag hem!!

Förberedelserna för hemresan är i full fart, mina två kappsäckar är så gott som packade, mitt rum städat, och avskedspresenterna fixade.

Eftersom jag visste att det skulle bli lite tight med en kappsäck på 23kg och en liten handbagage på 8kg så betalade jag lite extra nu på förhand så får jag min lilla kappsäck incheckad som 23kg den med. Har ännu en del kläder och lite annat som skall ner i väskorna, men platsen torde räcka.

Som avskedspresent till mina härliga hostföräldrar har jag fixat ihop en fotobok från det gågna året, den kommer imorgon med posten, inte en dag för sent! Till barnen har jag knytit själv ihop ett armband och bokmärke var, och imorgon skall jag gå till Rossman för att printa ut bilder på mig och barnen som jag gör till kort åt dem. 

Hostmamma har länge pratat att hon vill ha porträttbilder på alla i familjen som det skall printa ut på canvasdukar till det nya huset, så vi knäppte dem igår när jag ändå har en systemkamera till hands. Gud vad jag kommer att sakna dessa människor, vi hade lite fö roligt igår, både medan vi tog bilderna och när vi kollade på dem efteråt ♥

I morgon blir det sista träffen med Lüneburg au pairerna. Jag kommer att sakna Helena och Chiara speciellt mycket! Vi har reda småplanerat en interrail till nästa sommar (inte denna kommande alltså). Vore askul att göra vår reunion i form av interrail, då skulle vi kunna åka via allas hemländer! Melissa meddelade redan att honhon hänger definitivt på! Vi skall inte tänka på morgondagen som ett farväl, utan som ett Auf Wiedershen! 

ps. Jag råkade orsaka att min hostmammas cykel blev stulen. Ni kan tänka hur kul det var att meddela glädjenyheterna. Fast som Kia sa igår när vi pratades via Skype, så var det tur att det hände nu efter no månader då vi är nära och inte efter första veckan. Kunde ha varit en aning jobbigare då.

Meine letze Partyabend auf Reeperbahn

 Min tid här rinner ut som sand mellan fingrarna! Kan inte riktigt fatta att jag är verkligen påväg härifrån på lördagen. Surrealistiskt på nåt vis. Förra fredagen åkte jag in till Hamburg ensam med tåg för att göra det som inte har blivit gjort i staden. Promenerade igenom vackra parken Pflanzen und Blumen, gick genom gamla Elbetunneln, besökte Miniatur Wonderland och åkte upp till Sternschanzen. Inhandlade även några klädesplagg från Tally Weijl. Har ingen aning om hur jag kommer att rymma allt det jag har köpt under mina nio månader i mina kappsäckar. Kommer att vara ett problem för sig..

Nochmal Berlin!

Förra veckoslutet blev två dagar längre då kristihimmelsfärdsdagen och fredagen var lediga. För att använda veckolsutet till fullo gjorde vi en liten miniresa till Berlin med familjen detta veckoslut. Helt annat att besöka staden med två som faktiskt bott där. Uppskattar verkligen att jag fick åka med fast vi alla bodde i ett och samma hotellrum. För åtta månader sedan skulle det säkert ha varit lite obekvämt för min del, men har kommit familjen såpass nära att det gick utan problem.

Vi besökte ett par av de klassiska sevärdheterna och tog en titt på de lite mindre vanliga. Lite shopping på egen hand hand jag också med. Om jag inte är alltför lat kanske jag laddar in lite bilder på vad som kom med i papperskassen till Lüneburg.

East side gallery

Fehrnseheturm

Siegessäule

Utsikten från tornet

In einem schwarzen Fotoalbum mit 'nem silbernen Knopf..

..bewahr ich alle diese Bilder im Kopf

Promenad igår 

Reeperbahn på lördag

Currywurst blev det som nattmat 

Skeppbalett på HH Hafengeburtstag från lördags

Chips från marknaden

Sälskapet under dagen. Valeriia kom som en trevlig överrasking senare!

Oblikatoriska Fischbrötchen 

Fabulous hår häromdagen

Heidepark för två veckor sedan

Att anpassa sig till au pair livet

Den sjätte September 2014, 238 dagar sedan, satt jag i flyget påväg till Hamburg för att stanna i Tyskland de kommande nio månaderna. Jag satt på ett plan påväg mot det okända, bort från allt det bekväma. Jag skulle bo med främmande människor, på en främmande ort i ett främmande land långt borta hemmifrån, var man pratade ett språk jag inte behärskade, utan någon som helst kontakt till en social krets. Det var lätt sagt skrämmande. Åtta månader senare, kunde jag inte vara gladare över mitt beslut att spontant dyka ner i djupet av det okända istället för att stanna i min lilla bubbla av bekvämhet.

Eftersom mitt beslut att resa hit var relativt spontant hade jag inte stora föreställningar hur det skulle bli när jag äntligen var här. Min största farhåga var att förbli ensam. Jag var rädd för att jag inte skulle träffa folk, för att mitt liv skulle kretsa runt att barnvakta och att sitta inne på mitt rum, ensam. Jag hade nog inte förstått i hur stor grej jag hade kastat mig förrän jag kom hit. Den första veckan hade jag ett par en gråtutbrott, och funderade på vad fan jag hade gett mig in på. Jag var lixom en ensam pusselbit, riven loss från pusslet hemma i Karis var jag hade en plats och en roll, kastad istället utanpå ett helt främmande pussel, ett pussel var jag inte hade någon plats, ett pussel var mina sidor inte matchde de omgivande pusselbitarnas sidor.

Exakt så kände jag mig. Som om någon plockat upp mig från min miljö och kastat ner mig någonstans jag inte alls hörde hemma.

Som tur hade jag turen att få de bästa hostföräldrarna man kan tänka sig. Jag är deras tredje au pair, så de visste hur man kan känna sig i min situation. Egentligen var jag den fjärde au pairen, då en ifjol åkte hem pga. hemlängtan efter en månad. Jag tror att mina hostföräldrar var kanske därför lite ängsliga över att jag inte skulle trivas, så de lade faktiskt mycket energi på att jag skulle göra det. Enda sedan första dagen har jag blivit behandlad som en familjemedlem, och blir alltid medfrågad då familjen har planer. Ni kan inte ana hur tackasam jag är för att de är så härliga som de är, har hört en del mindre trevliga berättelser, bla en om en hostmamma som sa åt sin au pair att "du har en egen TV i ditt rum" då han satt i vardagsrummet med barnen på sin fritid. 

"Allting ordnade sig, jag hittade kontakter, jag skapade en krets."

Denna upplevelse har gett mig så mycket. Jag blev tvingad att anpassa mig om och om igen i nya situationer, jag var tvungen att prata tyska, tvungen att vara social och utåtriktad. Jag fick genast kompisar från tyskakursen, de var alla au pairer, och därför alla lika desperata efter umgänge. Det blev en vana att efter varje lektion gå på kaffe till stan med några från gruppen, vilket var otroligt givande, fast det bara var två gånger i veckan. Snabbt fixade vi ihop en facebookchat var vi höll kontakt och bestämde träffar. Redan efter några veckor på kursen åkte jag iväg med Daniel och Diana till Berlin. I något skede tog Dianas föregångare en handfull av oss med sig till Reeperbahn för att visa oss runt. Allting ordnade sig, jag hittade kontakter, jag skapade en krets.

Trots att jag inte träffas regelbundet med någon från den "ursprungliga kretsen"; Melissa, Daniel, Natalia, Igor, Diana, Yuxin, Camila eller Valeriia så gör det ingenting. Helena kom in i något skede, och Chiara hittade oss via facebook. Någonstans vid årsskiftet upptäckte jag facebookgruppen Hamburg Au Pairs, vilket styrde mig och Melissa till en au pair meet-up. Därifrån fick jag en hel massa nya bekannta, och tack vare detta har jag var och varannat veckoslut åkt upp till Hamburg för att festa med personer från just den där kvällen, plus många fler!

Om just du överväger att bli au pair, men är rädd att ta steget, råder jag dig att sluta ögonen, hålla i näsan och bara hoppa. Det är så värt det, jag har sett Tyskland på ett sätt som jag aldrig skulle ha kunnat se genom en resa hit. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har upplevt tyskland. Jag har ätit Currywurst på Reeperbahn, lärt mig att när man skålar ser man alla tur och ordning i ögonen, åkat pulka uppe i bergen vid Schwarztwald, skrikit Alaaf! på Kölner Karnivalen under Fasching, dansat och sjungit till Helene Fischer på krog, lärt mig att dricka öl, upptäckt det strålande konceptet med Schorle, gått med en lyckta och sjungit med i en Laternumzug, åkt på Autobahn 200km/h, ätit Schmalztkuchen på julmarknader samt kommit underfund med genom erfarenhet att tyskarna älskar att uppehålla ordning.

Något annat kul som detta året har fört med dig är hur tyskan har påverkat min svenska. Jag använder ord som lustig och begeistrad, och då jag vill instämma tvingar jag mig själv att inte säga "Bestämmt!" då jag tänker på ordet "Bestimmt!". Här om dagen kom jag på mig själv att kalla killen "snäll" då jag menade snabb (Schnell = snabb). Desstutom kämpar jag med att hitta en bra motsvarighet till Verabreden/Verabredung, störande.

All in all, så känner jag att min vistelse här har gett mig massor, och jag skulle inte byta mitt "år" här mot någonting i världen. Är så glad över att jag tog en paus efter 12 år på skolbänken, och såg världen från en annan synvinkel. Det är mig vollig egal (spelar ingen roll) vilket mellanår det är just du i denna stund överväger, jag råder dig om att ta chansen när du har den. Klart att man kan ta ett mellanår nu senare också, men nu bor ni ännu hemma och har inga lägenheter eller påbörjade studier att fundera på. Åtminstone jag börjar på Åbo i höst efter detta mellanår snäppet självständigare, självsäkrare, socialare och med mera ork för studier än ifjol. Studielivet rymmer igenstans, det hinner vänta.