Idag har jag spenderat sextio dagar på tysk mark, dvs. två månader.
Det känns inte så. När jag började språkkursen och mötte au pairer som nämnde vid sin presentation att de bott här redan i flera månader tyckte jag att det lät som en lång tid, men nu märkt att två månader inte är en långt tid alls.
Hur känns livet här? Trivs jag fortfarande eller skulle jag hellre återvända hem?
Livet här känns behagligt, kanske tom. bättre än i början när man inte är helt overwhelmed av allt det nya. Det blev inte som jag tänkte mig eftersom jag inte hade nån som helst aning om vad jag borde ha förväntat mig. Hade faktiskt aldrig förr varit i närmare kontakt med mindre barn, senast säkert som hjälpledare på församlingens läger för fyra år sen. Min familj har inga släktingar med småbarn (som vi har regelbunden kontakt med), inte sådana familjevänner för den delen heller.
Det finns tider då det kokat över, då jag kännt att jag bara velat rymma ur situationen och lämna den som den är, det skall jag inte ljuga om. Fast med tanke på hur horribel min erfarenhet här kunde ha blivit tycker jag att jag har klarat mig mycket bra. Att barnen är av den mindre jobbiga sorten har naturligtvist hjälpt riktigt mycket.
Så nej. Jag tänker inte åka permanent hem till Finland förrän den 30 maj som planerat. I och för sig så har jag inte riktigt några val då flygbiljetten hem den dagen är redan bokad och betalad. Den ligger lungt i min nattduksbordslåda.
Vad saknar jag?
Jag trodde att jag skulle sakna materiella saker hemma i Finland mer än jag faktiskt gör. Trodde att jag skulle dö av att inte få rågbröd, salmiak och bastu. Nu när man väl är här så inser man att allt det där inte har någon betydelse. Såna saker får man ändå tag på nåt vänster och vis, men så fungerar det int med familj och vänner. Visst, det finns Whatsapp, Facebook och Skype, men ingenting ersätter närvaron av människor man älskar. Ingenting ersätter riktig interaktion och fysisk kontakt i form av kramar. När man är är riktigt upprörd vill man bara att någon man älskar skall hålla om en och kramas i tystnad tills man lugnat ner sig. Att ersätta detta med ett telefonsamtal då man inte kan göra annat än gråta bara går inte. Det är inte så det funkar.
Vad har denna upplevelse fört med sig hittils?
Det första jag vill nämna på denna punkt är att vara självständig. Detta kan låta komiskt då jag faktiskt bor under någon annas tak och får faktiskt mitt byk färdig tvättad och vikt. Det inte hemma hos mamma och pappa jag bor längre. Om någonting skiter sig är det inte bara att ringa gråtande till pappa som sedan plockar upp dig vilken tid på dygnet som helst (har hänt), här skulle jag aldrig täckas att hålla på så. Jag har inte kommit hit som ett tredje barn, utan som en vuxen familjemedlem för att arbeta för mina hostföräldrar.
Så som Amanda skrev i ett av sina inlägg, är kollektivtrafik inte något som småstadstjejer är vana vid. Hemma gällde det att alltid ta samma tåg till Ekenäs/Helsingfors/Åbo, medan här har man varit tvungen att ta reda på hur saker och ting fungerar. Förr i Finland undvek jag tom. att byta tåg eftersom bara tanken av att inte ha full kontroll över stiuationen (veta vart man skall gå, och hitta dit i tid osv) gav mig stressmage. Så som Amanda och Sofia dit i Sydost Asien har jag också lärt mig att bemästra metron i större städer. Jag vet att ni som växt upp med såna saker, och rest ensamma tycker att det här inte är något märkvärdigt, men för mig är det en big deal! Jag har lärt mig att det gör inte så mycket om du inte känner till ett ställe, eller vet åt vilket håll du är påväg. Jag har lärt mig att chilla lite vad det gäller att hinna i tid/hitta rätt. Världen går inte under om du åker åt fel håll på metron eller om du missar ett tåg vid bytet, man lär ju hitta fram i slutändan.
Hoppsan! Blir väl lite längre inlägg. Det finns en hel del annat som denna upplevelse fört med sig, med tar väl upp dem i ett annat inlägg!
.jpg)
