Idag har jag varit i Tyskland i fyra månader. Detta betyder att om två veckor har jag varit hälften av min tid här, vilket ger lite ångest. Har en massa jag vill hinna göra under de kommande fem månaderna, så mycket som är oplanerat. Fast jag intalar mig själv att fem månader är gott om tid, men jag vet hur snabbt dessa gågna fyra månader gått.
Jag vet att man inte borde tänka så långt, men har tänkt på dagen då jag åker iväg härifrån redan så många gånger. Jag har kommit så bra in i vardagen och så nära familjen, speciellt barnen att jag vet redan nu att det kommer vara tårfyllda farväl. Vill definitivt se barnen när de är äldre och växt upp lite grann!
Nu på söndagen då jag kom hem efter att ha varit fem dagar borta i Bremen hos Felicia, fattade jag hur mycket jag har fäst mig vid barnen. När jag steg in genom dörren såg barnen på TV, först kommer fyra-åringen springande och hoppar i famnen, efter ett tag när pojken förstod vem som kom kom han springande efter för att kramas. När jag skulle gå in till köket för att prata med mina hostföräldrar ville flickan sitta uppe i famnen på mig, vilket är en känsla jag inte kan beskriva.
Har många gånger sagt och tänkt att jag aldrig i världen skulle kunna jobba med dagis- eller lågstadiebarn i framtiden, men sakta men säkert börjar jag fatta att jag inte skulle ha något alls emot det. Inte för att jag tänker göra om mina planer på mina framtida studier, men har bara fattat att det aldrig skulle ha varit ett dåligt alternativ det heller, att jobba med barn.
Igår var jag ute och äta med Melissa, som just kommit hem från tre veckors semester i USA. Vi pratar lite om dittan och dattan, och sedan smäller hon ur sig att hon tänker åka hem pga. en jobbmöjlighet. I min paffhet slog det mig att jag aldrig skulle ha fattat samma beslut som hon i hennes situation. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått omständigheter som gör att jag trivs så bra.
Så ja, jag mår finfint här nere i Tyskland, stormtrivs. Barnen är härliga (när de så vill), hostföräldrarna schyssta, au pair kompisarna flere (och de flesta är tillbaka i Tyskland nu!) och framför allt finns Felicia på relativt nära räckehåll. Det känns som att ha en bit hemma här i Tyskland när man får se henne nu som då med jämna mellanrum, vilket säkert ha hjälpt att hålla hemlängtan borta en längre tid nu.
Efter jag får alla besök från Finland hit fastslagna och Felicias och mitt Londonbesök planerat, så kan saker och ting inte bli bättre!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti