Efter att man kom in i vardagen och kom underfund med hur det mesta fungerar här så har tiden gått otroligt fort. Kan inte fatta att jag snart har varit här tre veckor?
Kan konstatera att jag har haft riktigt tur. Jag kom hit ganska så långt på magkänsla, visste inte egentligen just någonting om familjen eller stället nu när man tänker efter. Först efter att jag kom hit och fick höra andra au pairers skräckhistorier om sina före detta värdfamiljer förstod jag hur bra jag fick det i min familj.
Det är inte så att endast kulisserna är skick, utan saker och ting är påriktigt bra i familjen. Har inte hört nåndera av föräldrarna skrika en endaste en gång sen jag kom hit. Det är inte så att de inte finns disiplin, utan det är helt enkelt så att det räcker med att vara bestämd i rösten, vilket är fruktansvärt skönt. Barnens dagar är rutinerade och har ännu inte upplevt något gråt/skrik kaos. Visst händer det nästan dagligen att treåringen gråter/surar/blir ledsen, men ingenting helt galet som inte skulle höra barnen till.
Föräldrarna är sjukt snälla, och absolut inte av dendär sorten som bara vill att man bara skall sitta hemma hela tiden och inte gå någonstans. Jag blir behandlad som en familjemedlem, och inte som en uppassare som har kommit för att arbeta för dem.
Kan nog ännu inte säga att jag har fått nya vänner. Förvånandsvärt nog så stör det inte det minsta att det är 'endast' bekantskaper jag fått hittils. Många skulle säkert gå i bitar vid det här laget, men för mig har det varit skönt nu till en början att bara kunna vara för sig själv och ta paus från allt när man inte behöver sitta barnvakt
 |
| Ryssland, Ukraina, Finland, Colombia, Costa Rica och USA! |
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti