Perillä ollaan!

Skivet i planet

I skrivande stund sitter jag på planet påväg till Hamburg. Kommer antagligen att publicera inlägget när jag kommer hem till min host familj som ligger en timmes bilresa ifrån flygplatsen.

Felicia kramade jag hejdå hemma hos mammas idag före vi åkte iväg med bil med mamma, Miki och Sani till flygfältet i Vanda. Visst kändes det jobbigt redan då, men ni kan bara ana hurudant gråtanfall jag fick nyss då jag läste brevet Felicia hade skrivit åt mig. Fy fan vad jag kommer att sakna alla, speciellt den där tjejen!
Allt med flyget har annars gått bra, men en timme är vi sena. Det var någon som krävde ambulans till plats för att sin mor hade varmt och började hyperventilera.. att sånt.

Pappan och barnen verkar supertrevliga, så jädrans skönt! Helt i onödan har jag stressat över att 'tänk om barnen hatar mig', de verkar jättehärliga!

Skriver mer när jag står på tysk mark, tshüss!

                                                                                                                           

Nu är jag alltså här. Det är så skönt att äntligen är det, så slapp man stressen och ångesten. Som med det mesta jag upplevt så släpper stressen när man väl dykt in i det hela. Föräldrarna är trevliga och barnen gosiga, rummet litet men mysigt. Allt står verkligen bra till alltså! Kom hit sent igår, så vi hann inte göra mycket annat än lägga barnen till sängs och skåla med skumppa för första kvällen. Idag cyklade vi lite runt i byn vi bor i och åkte senare till Lüneburg (75 000 inv.) för att äta, superfint ställe, bilder kommer senare! Nu skall jag nog lägga mig till sängs, första jobbdagen börjar imoron, med en väcking kl. 6.

Bis bald!